Bokbrunetten

Augustpriset mot nya höjder?

2010-02-13T13:12:00.005+01:00

Stefan Holm ska sitta i Augustprisets skönlitterära jury. Som en av fem personer. Och på frågan om det inte kan uppfattas som om det devalverar statusen på jurygrupperna svarar förläggareföreningens vd Kristina Ahlinder nej. Jag förstår ärligt talat inte hur de tänker. Ja, det är bra med en blandning som de säger. Men vad sägs om att hålla sig till förläggare, författare, litteraturvetare, bokhandlare m.m? För att kunna ta priset på allvar förväntar jag mig att alla som utser vinnarna ska ha ett professionellt förhållningssätt till böcker. "En positiv bieffekt är ju att vi också får mer uppmärksamhet för priset", säger Kristina Ahlinder. Och uppmärksamhet, det känns som om det bara är det som de varit ute efter - och som om de kommer få, kanske bara inte den de väntat sig. De har länge funnits kritik mot Augustpriset att de främst väljer böcker som ska sälja. Det här lär spä på det.

Februarifeber

2010-02-12T10:47:00.005+01:00

Skrivtiden som jag gått och längtat efter har äntligen infunnit sig och det går rasande bra med skrivandet just nu, jag känner mig nästan febrig så inne i det är jag. Om någon vecka bör ännu en omarbetning av deckarmanuset vara klar, och den här gången känns det riktigt bra. Den dimmiga upplevelsen av att manuset faktiskt kan visa sig hålla fungerar som bränsle för arbetet. Det är bara att hoppas att det inte tar slut.

Kommer inte nästa månad snart?

2010-01-12T08:03:00.003+01:00

Skrivmånaden som jag tänkt unna mig verkar hela tiden skjutas på framtiden. I januari förra året hade jag inget att göra, och hade förutsatt att denna januari skulle bli likadan - men jag har redan gjort ett par korrläsningar och fler ligger och väntar. Fast det är bara att jobba på. Jag behöver jobba, insåg jag när jag gjorde klart förra årets bokföring och upptäckte att jag räknat fel på skatten (som egenföretagare betalar man ju själv in skatt och moms och egenavgifter). Pengarna på kontot tillhör inte skrivandet, utan staten.

Julledigt!

2009-12-19T12:07:00.005+01:00

Det blev inte mer än ett par dagars skrivande, sen ringdes det om ett par jobb som jag inte kunde tacka nej till. Jag borde nog gå en kurs i hur man säger nej. Stressigt värre har det varit den senaste tiden, men nu är jag klar med allt arbete och tänker vara helt ledig i åtminstone två veckor! Förhoppningsvis kan jag inleda nästa år med någon månads skrivtid, det har jag i alla fall pengarna att göra nu.

Klar!

2009-12-03T09:25:00.003+01:00

Nu har jag redigerat en bok, satt två och korrläst fem. Äntligen klar med alla brådskande jobb! Egentligen borde jag kanske ta lite ledigt idag, men jag är så himla skrivsugen så jag sätter mig nog och börjar med den nya omarbetningen av deckarmanuset. Det känns lyxigt värre!

Augustmingel

2009-11-24T13:05:00.000+01:00

Jag tog ledigt från alla manushögar igår och gick på Augustgalan. Ur mitt perspektiv var det en lyckad kväll, eftersom jag jobbat med en av vinnarna. Men det är alltid med lite blandade känslor jag går från den typen av evenemang. En syltfläck på en vit linneduk, det är så jag upplever mig själv när jag försöker mingla. Så nu ska jag återigen koncentrera mig på arbetet i stället, då brukar jag i alla fall känna att jag vet vad jag håller på med. Det gäller bara att jobba sig tillbaka till den känslan.

En nödbroms, någon?

2009-11-04T08:26:00.003+01:00

Det känns som om jag behöver en nödbroms. Jag har varit så upptagen av omarbetningen av deckarmanuset, att övriga jobb fått vänta. Nu kan de inte vänta längre. Jag har så mycket att göra att jag inte vet hur jag ska hinna med. Det blir till att jobba stenhårt närmsta par veckorna för att försöka få klart i tid. Konsekvens: det kommer nog bli lite sisådär med bloggandet under tiden.

Omarbetning klar!

2009-11-02T09:14:00.004+01:00

I går blev jag äntligen klar med omarbetningen av deckarmanuset. Dock för sent för att orka fira, så det blir kanske ett glas vin i kväll i stället. Passade även på att slänga in manuset i formgivningsprogrammet (som redaktör sätter man numera även böckerna rätt ofta), och insåg att jag faktiskt har 250 boksidor. Dock vet jag redan nu saker som behöver förbättras: poliserna, gestaltningen och slutet där det går alldeles för fort. Men det får bli senare. Nu får manuset ligga några veckor, medan jag jobbar med annat.

Pendelbra

2009-10-29T09:27:00.006+01:00

Jag börjar närma mig slutet på den här omarbetningen av deckarmanuset. Just nu känns det som om jag är på rätt väg, som om jag lyckats föra in väldigt många förbättringar, som om idén håller. Men jag anar hur det kommer kännas imorgon: som om jag borde slänga allt i papperskorgen för att det inte finns en chans att det kommer bli något av projektet. Detta ständiga pendlande ... Varför kan inte manuset alltid kännas lika bra?

Brideshead Revisited

2009-10-28T08:30:00.003+01:00

Jag tittade på Brideshead Revisited (En förlorad värld) i går, filmen. Och om det är någon som funderar på att se filmen, och som inte har sett teveserien: Gör inte det, välj teveserien istället! Jag köpte den på dvd för inte så länge sen, och den är så otroligt mycket bättre. Allt är så förenklat i filmen; av nödvändighet till viss del, men inte bara. Fokus är mycket tråkigt förflyttat till en vanlig kärlekshistoria. Teveserien har en helt annan komplexitet, karaktärerna är oändligt intressantare (inte bara för att de får tid att utvecklas där). Jeremy Irons går inte att tävla med!

The Big Sleep

2009-10-27T09:45:00.000+01:00

Jag var sugen på att läsa en gammal deckarklassiker, och det blev Raymond Chandlers The Big Sleep från 1939. Jag har inte läst något av honom tidigare, och en person rekommenderade den som rätt okej ändå, övriga böcker gav han inte så mycket för. Och jag är beredd att hålla med. Helt okej, men inte mer. Boken är Chandlers första och i den kallas privatdetektiven Philip Marlowe in för att en gammal sjuklig miljardär blir utpressad. Det miljardären egentligen är bekymrad över är dock svärsonen som försvann, gift med den ena av de två betydligt yngre döttrarna som inte har någon vidare ordning på sina liv. Utpressningen och den försvunna svärsonen visar sig sen hänga ihop, och blandas med ingredienser som pornografi och gambling. Jag tyckte de första tre kapitlen var riktigt bra, hur karaktärerna etablerades - och gillade också den avskalade lite hårda stilen. Dock tyckte jag inte att intrigen höll ihop. Ibland var jag tvungen att bläddra bakåt för att jag inte hängde med, och då blev det ju inte särskilt spännande. Bladvändaren inverterad. Måste ändå säga att historien knöts ihop rätt bra i det sista kapitlet. Men vill man läsa en gammal amerikansk deckarklassiker, så rekommenderar jag mycket hellre exempelvis Jim Thompsons The Grifters eller The Killer Inside Me.

Släkten är ...

2009-10-24T15:11:00.003+02:00

Den här helgen är svärfar på besök, så blir inget läsande eller skrivande - ska bara ägna mig åt att vara trevlig.

Criminal Minds

2009-10-23T10:15:00.000+02:00

I går orkade jag faktiskt titta på Criminal Minds. Det är en favorit när det gäller krimserier på teve. Jag gillar fokusen på beteendeanalys, och så är det bra karaktärer. Särskilt den übersmarte nörden, Spencer Reid. Dock blir det inte så ofta nuförtiden. Sånt som börjar vid klockan nio går numera under benämningen nattbio här hemma. (Ja, jag har en småtting.) Med tanke på hur många avsnitt jag missat borde jag skaffa serien på dvd istället.

Ingen bok i sikte

2009-10-22T09:40:00.003+02:00

Jag är SÅ trött på mitt förlag. Min andra bok skulle egentligen vara ute redan, men det skjuts fram hela tiden. Just nu känns det inte som om det finns en chans att den kommer i höst, vad förlaget än påstår. När jag hör av mig får jag mest höra om alla andra fantastiska böcker som förlaget varit upptaget med, som orsak till förseningen. Gör ju inte att man känner sig prioriterad direkt. Får väl hoppas på våren då.

Poliskunskap

2009-10-20T10:02:00.000+02:00

Att skildra hur polisen arbetar - det är det jag tycker är svårast med att skriva deckare. Jag har ingen aning. Därför har jag försökt tona ner deras roll, ge den ett slags underifrånperspektiv. Tänka att det är som vilken arbetsplats som helst. De två poliser som är med mest är inte ansvariga för utredningen, de ser framför allt sin del av den snarare än helheten.

Det jag är mest intresserad av är inte polisarbete, utan mördarpsykologi. Jag har plöjt flera böcker om psykopater. Det är det mördaren i första boken ska vara. I andra boken blir det något helt annat. Men även om fokus kommer ligger mer på brottslingen än på polisen vill jag ge en trovärdig bild av polisarbetet. En bok är en påhittad värld. Det är inte så att jag tycker att varenda liten detalj måste stämma. Jag har inget problem med att blanda faktiska gator med påhittade, och att skriva att en av huvudpersonerna går på fotboll på Råsunda en dag när det inte är någon match. Om berättelsen kräver det. Men det är inte science fiction jag skriver, i alla fall inte för tillfället - jag vill ändå ha en samtida verklighet och fakta att hänga upp bilden av poliserna på. Under omarbetningen nu känner jag att poliserna inte riktigt fungerar. Jag behöver verkligen en bättre kunskap om deras arbete för att kunna förbättra, kunna göra bilden levande. Är det någon som har tips på bra facklitteratur att läsa om polisarbete? Eller sajter på nätet?

Ny bloggfavorit

2009-10-19T20:20:00.003+02:00

Jag har fått en ny bloggfavorit: I'm not gonna diss you on the internet. Eller "A & E bloggar om sund cynism, litteratur och osund entusiasm!" som det så träffande står i beskrivningen på Bloggtoppen. A & E är så där coola som jag skulle vilja vara.

Augustnomineringar

2009-10-19T13:25:00.000+02:00

Nu är nomineringarna för Augustpriset 2009 klara, och jag börjar med dem för Årets svenska skönlitterära bok, eftersom det är dem som intresserar mig mest:

En liten historia, Eva Adolfsson
Städerna inuti Hall, Johannes Anyuru
Hotell Galicja, Per Agne Erkelius
Den siste greken, Aris Fioretos
Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, Ann Jäderlund
De fattiga i Łódź, Steve Sem-Sandberg

Utan att ha läst alla böcker vågar jag påstå att det finns en solklar vinnare, och det är Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Łódź.

Till Årets svenska fackbok har nominerats:
Så byggdes villan – Svensk villaarkitektur från 1890 till 2010, Cecilia Björk, Lars Nordling & Laila Reppen
Melankoliska rum, Karin Johannisson
Världens lyckligaste folk, Lena Sundström
Frihetens rena sak, Johan Svedjedal
Smärtpunkten, Elisabeth Åsbrink
Att överleva dagen, Brutus Östling & Susanne Åkesson

Till Årets svenska barn- och ungdomsbok har nominerats:
Svenhammeds journaler, Zulmir Bečević
Månskensvargen, Elvira Birgitta Holm
Skriv om och om igen, Ylva Karlsson, Katarina Kuick, Sara Lundberg & Lilian Bäckman
Siv sover vilse, Pija Lindenbaum
Kulor i hjärtat, Cilla Naumann
Natthimmel, Sofia Nordin

Bland fackböcker saknar jag Gellert Tamas, och bland barn- och ungdomsböcker hoppas jag på Sofia Nordin.

Lasermannen

2009-10-17T11:01:00.006+02:00

Jag vill läsa Gellert Tamas bok om de apatiska barnen. Men eftersom jag ännu inte läst Lasermannen, och jag hade den hemma, började jag med den.

Vilken bok! Jag sträckläste den på ett par dagar. Visst, den är skriven med en hel del knep för att förstärka spänningen och en viss svartvithet i personteckningen. Men vad gör det? Knepen ligger bara på ytan, och förmodligen har de fått fler att läsa boken. Och ju fler som läst den, desto bättre. Under ytan är det tydligt att det ligger en väldigt omfattande research. Den bild Tamas ger av 90-talets Sverige och de främlingsfientliga strömningar som härjade då är otroligt skrämmande - och viktig. Man påminns om varför man för rysningar när Bert Karlsson dyker upp i rutan.

Dessutom gillar jag porträttet av John Ausonius, det ger en bra inblick i en sjuk hjärnas resonerande. Det är också en intressant skildring av hur polisarbete fungerar - även om det nog hunnit ändras en del. Båda bitarna är väldigt viktiga om det är deckare man försöker skriva.

Ändringar

2009-10-15T10:31:00.001+02:00

Det har inte blivit något skrivet än. Inget nytt i alla fall. Jag har suttit och skrivit in ändringarna jag gjorde senast, för att komma in i manuset. Jag arbetar för det mesta på utskrift. Det är bara första versionen jag skriver för hand, sen skriver jag in den på datorn och printar och arbetar om. Skriver in ändringar och arbetar om. Så håller det på. Jag är rätt långsam av mig, det blir lite längre för varje version. Jag kommer på fördjupningar, sidospår; det blir ganska många tillägg och pilar hit och dit att följa vid inskrivning. Inte alltid helt lätta att tyda.

Morgon, kaffe, skriva ...

2009-10-13T09:59:00.004+02:00

Jag sitter och dricker kaffe, och försöker komma i skrivstämning. Har jobbat klart med en hel del annat, och kan förhoppningsvis ägna mig åt omarbetningen av deckarmanuset de närmaste par veckorna. Det gäller bara att komma i gång ...

Kicki & Lasse

2009-10-10T10:07:00.002+02:00

I nattduksbordslådan ligger böcker som jag tänker läsa. Den är så full att den är svår att öppna, kanske är det därför jag ofta väljer nya böcker utan att ens titta där. Nu har jag i alla fall krånglat upp den och läst Peter Kihlgårds Kicki & Lasse som legat där ett bra tag. Jag gillade boken, Kihlgård har ett otroligt bra språk, men jag blev inte överväldigad. Jag har bestämt för mig att Du har inte rätt att inte älska mig gjorde ett betydligt större intryck på mig.

Kicki & Lasse är en kärleksroman, och det som är bra med den förutom det rent språkliga är de två huvudkaraktärerna - de är komplicerade och sammansatta och intressanta - och spelet dem emellan. Kärleken, vad det innebär att leva och älska som modern storstadsmänniska. Men det är nåt i historien som inte når hela vägen fram, den känns lite för skissartad, för lättviktig. Jag misstänker att det har med tidshoppen att göra, det görs nedslag under parets dryga trettio år tillsammans. Jag brukar gilla böcker som pusslar sig fram till en helhet, så det är inte greppet i sig, utan snarare sättet det är gjort på.

Men läsvärd är den helt klart. En liten detalj om början, att lära av eller bara beundra: I det första korta avsnittet kör Lasse sin Porsche, och Kicki sitter bredvid. De pratar om att ta av sig säkerhetsbältena, vilket de sen också gör. Kicki lägger handen runt Lasses nacke. Lasse släpper "ratten med den fortfarande svullna och blåstrimmiga handen" och lägger den ovanför hennes knä. Det är så skickligt gjort. På några få rader väcks frågor som får en att vilja läsa vidare. Omnämnandet, liksom i förbifarten, av handen som fortfarande är svullen. Vad är det som har hänt med den? Och talet om säkerhetsbälten. Vad är det som kommer hända?

Herta Müller!

2009-10-08T13:02:00.004+02:00

Årets Nobelpristagare i litteratur: Herta Müller. Jag har inte läst henne, men av vad jag har läst om henne så kommer jag helt klart göra det - låter som en författare i min smak.

Nobelprisdags

2009-10-07T13:03:00.002+02:00

Det börjar dra ihop sig till annonserandet av årets Nobelpristagare i litteratur. Vem jag vill ska få det? Haruki Murakami så klart! Men det blir nog Adonis, eller möjligen Amos Oz.

Tjänster och gentjänster

2009-10-06T08:30:00.000+02:00

Jag har precis fått manus från en kompis, som gett ut ett par böcker hittills. Ska verkligen bli spännande att läsa! Jag läser hennes manus, och hon läser mina.

Det är bra att skaffa sig läsare. Inte bara för att få konkreta synpunkter, utan också energi att arbeta om. När jag känner att jag inte kommer längre med ett manus brukar jag be någon titta på det. Det hjälper alltid. Att något sägs om manuset, det är nästan viktigare än vad som sägs - det sätter igång tankeverksamheten och skrivlusten igen.

Ranelid till lunch

2009-10-05T12:44:00.005+02:00

Med posten kommer av någon anledning Villaliv (inte för att jag har villa i alla fall, bor i hyresrätt i förorten), och vem är där på omslaget om inte Björn Ranelid - den karln är ju överallt nuförtiden. Ranelid som pratar om nya huset på Österlen och att han äter minst sex äpplen om dagen, som ber reporten läsa högt ur presentationen av honom själv i coffee table-boken Jag skänker dig mina vackraste ord (utgiven av Beijbom Books) och sedan myser åt de stora orden, för att snabbt gå över till att så skulle minsann Bonnier aldrig beskriva honom och spy galla över lanseringen av Hypnotisören. En sak har hans ord i alla fall lyckats med den här gången: att stå för min lunchunderhållning.

- Hörru, snacka så man fattar, va?!

2009-10-04T19:47:00.005+02:00

Jag fick bra råd av en annan författare en gång, angående att få till replikerna, så jag tänkte dela med mig av dem här. Det handlar ju om att få dem att låta som man pratar, så det allra bästa är att testa dialogen högt, och verkligen försöka tänka efter om karaktären låter trovärdig. Utöver det, så tänk på följande:

Undvik vissa småord, typ "att" och "som". Man säger inte: "Jag tycker att vi ska göra det", utan snarare: "Jag tycker vi gör det." Och: "Du måste hitta någon som du litar på", ligger inte lika bra i munnen som: "Du måste hitta nån du litar på."

Använd andra småord, typ "va" och "hörru". Det är mindre troligt att man säger: "Kom igen, vi sticker", än: "Kom igen, hörru, vi sticker."

Använd de talspråkliga formerna av ord som "nåt", "sånt", "sen", "dom" och "tillbaks" - för det är så det låter när man pratar. (Naturligtvis inte om karaktären är en bankdirektör som uttalar sig i media om den finansiella krisen.)

Använd inte för långa meningar, det blir så lätt för formellt då. Det är bättre att stycka upp dem. "Om en timme kommer Anna hit, och då ska vi först laga mat och sen ska vi gå på bio och se Pianisten", är inte lika bra som: "Anna kommer hit om en timme. Först ska vi laga lite mat, och sen ska vi på bio och se Pianisten."

Mötesdag

2009-10-01T09:19:00.006+02:00

Idag ska jag på möte på ett stort förlag. Möten är en del av frilanstillvaron; prata bokprojekt med förläggare, andra redaktörer, författare ... Om än en ganska liten del, eftersom det mesta sköts via datorn numera.

Vardagens romanfigurer

2009-09-30T09:44:00.006+02:00

Häromkvällen fick jag för mig att jag inte ska skriva om nåt annat än verkligheten. Varför då, när de karaktärer som knallar omkring i vardagen är svårslagna? Som den här löparnissen på tunnelbanan.
Ett par säten ifrån oss sitter två fyllon och väsnas. Vi och fyllona är nog de enda i vagnen som inte sprungit Lidingöloppet. En av löparna kommer gående därifrån, och slår sig ner bakom oss, uppenbarligen hos polarna för de ställer nån fråga om hans plötsliga uppdykande. "Äsch, där borta kan man ju inte sitta", säger han, "det sitter nån jävla idiot där." Och från ena fyllot hörs: "Jag ska spöa er allihop", typ riktat till alla och ingen i hela vagnen, särskilt hotfullt känns det inte. En i löpargänget går igång direkt, inte han som kommit och satt sig: "Fy fan alltså, såna där borde man bara kasta av." Polarna verkar lite besvärade över utbrottet, mumlar något lagom dämpande för att inte spä på ilskan. Men löparnissen hoppar upp, redo att just kasta av. Han sätter sig dock snabbt igen, eftersom han inser att fyllot är några storlekar större än han tänkt sig. Han fortsätter att häva ur sig vad som borde göras med såna där. Det känns som skolgården all over, en grabb på typ tio som bara är snack och ingen verkstad. Stationen efter går han av, ställer sig utanför tåget och ska blänga ut fyllot. Tio år till beteendet, men knappast till utseendet: femtio sådär, tajta träningskläder, nummerlapp, kulmage... Ja, ni fattar kanske bilden. Och fyllot? Han bryr sig över huvud taget inte.

Följebrev

2009-09-28T20:09:00.001+02:00

Brevet som ska följa med manuset till förlaget. Eftersom jag suttit på båda sidor om det tror jag mig ha en del att säga om det. Jag hör till dem som förordar korta följebrev, främst av den enkla anledning att jag säkert sett tusentals såna brev och inte minns ett enda långt som faktiskt var bra. De långa tenderar att handla alltför mycket om ointressanta och irrelevanta saker. Fast kanske är problemet delvis konstruerat. Kan man skriva, så kan man för det mesta få till ett fungerande följebrev - oavsett vilket format man väljer. Jag har ytterst sällan sett ett riktigt bra manus med ett uselt följebrev. Däremot väldigt många dåliga manus med dåliga följebrev.

Det man bör vilja förmedla med brevet är detta: jag är en person som har koll, både på mig själv och det jag skriver. En halv A4 ungefär räcker för att få fram det. Någon mening om vem man är, och något litet kort om manuset som placerar in det genremässigt och tematiskt, gärna gjort som en intresseväckande ingång till det - men har man inget vettigt att säga här så är det faktiskt bättre att låta bli, eller hålla det kort och faktabaserat: typ en roman som utspelar sig i Malmö och har en huvudperson som drömmer om att bli författare. En så enkel beskrivning säger mer än man tror. Dessutom: om man har erfarenhet från exempelvis skrivarskolor, eller kanske har publicerat några dikter eller en novell i en tidskrift så är det bra att skriva det. Det förmedlar en seriositet vad gäller viljan bli författare. Och läs för guds skull igenom följebrevet flera gånger, korrfel bör definitivt undvikas.

Av någon anledning känns det enklare att definiera vad man helst ska undvika att skriva, så här kommer några inten - kopplade till det här med ointressant och irrelevant:

Skriv inte ut att manuset får tala för sig själv, det är så uppenbart att det inte behöver sägas - om du inte klarar att få ihop en endaste mening om själva manuset så nöj dig med kontaktuppgifter.

Följebrevet ska inte vara en regelrätt CV. Utbildning är intressant bara om den är kopplad till böcker på något sätt. Detsamma gäller fritidsintressen.

Hänvisa inte till någon som har läst manuset som säger att det är bra. Det hjälper inte ens om denna någon är en författare som gett ut flera böcker. Det säger absolut ingenting om manusets kvalitet, och det vet den som läser följebrevet av ren erfarenhet. Läser man ett manus som kompis så är man inte i närheten av att vara tillräckligt kritisk.

Undvik långa utläggningar om vad manuset är för något, och framför allt ska det inte vara alltför teoretiskt. Det man vill är att väcka intresse, inte få förlaget att gäspa. En risk är också att man säger något som man sen inte levererar. Att en tematik diskuteras, som sen inte ens är synlig i manuset. Det enda man signalerar då är just att man inte har koll.

Om du har gett ut boken på eget förlag tidigare, så skicka den ändå som manus. Ja, det kanske är oundvikligt att nämna att man gett ut den själv, men man bör vara medveten om att det inte är en fördel, för det påverkar hur man skriver om det. Ge ut själv kan vem som helst göra, och det säger inte något om manusets kvalitet. Det signalerar en otålighet, att man inte riktigt förstår branschen. Gäller den egna utgivningen tidigare manus, så behöver det inte tas upp.

Ställ inte krav på förlaget. Har sett på exempelvis författarcentrums hemsida att de tycker det är bra att tidsbegränsa erbjudandet om publicering, att det förfaller inom fyra veckor om inte förlaget svarar. Följebrevet är inte rätt forum att göra det, det första man vill ge är inte intryck av att vara en jobbig typ - dessutom visar man inte direkt förståelse för hur manushanteringen går till. Självklart ska man kräva svar av förlaget inom rimlig tid, men gör det efteråt när manus och följebrev är inskickade. Många förlag uppger tre månader som en normal väntan på svar, och efter fyra månader är det då absolut okej att skicka iväg ett mejl och stöta på.

Att man skickar till flera förlag tycker jag inte alls att man behöver skriva (jag ser rätt ofta den rekommendationen), men är väl inget måste direkt att låta bli. Det gör nog varken till eller ifrån. Förlagen förutsätter att manuset skickas till flera samtidigt.

Slutligen: ring inte och försök kränga din idé, varken innan eller efter manus och följebrev är inskickade. Jag har haft ett gäng såna samtal, och det enda man vill är att avsluta och återgå till jobbet. Vad någon häver ur sig på telefon om en idé säger inget om hur den är på papper.

Erkännande 2: Bokmässan

2009-09-24T12:28:00.003+02:00

Idag börjar bokmässan, och nästa erkännande är inte mer spännande än att jag aldrig har varit där. (Sorry, ifall nu nån fick för sig att jag tänkte avslöja vem jag är.) Det har liksom aldrig blivit av. Jag har haft flera tillfällen att åka dit genom olika jobb, men det har inte känts särskilt lockande då. Bokmässan innebär en massa minglande, och det är inte riktigt min grej. Men jag vill ta mig dit någon gång, för egen maskin, och bara knalla omkring bland alla böcker, för den biten gillar jag.

Erkännande 1: Idol

2009-09-23T13:02:00.006+02:00

Jag har ett erkännande att göra: Jag tittar på Idol. I alla fall uttagningarna, sen brukar jag snabbt tröttna. Min intellektuella ursäkt, om det nu behövs en sån, är att jag är fascinerad av det här med självinsikt, eller snarare brist på. De där som inbillar sig att de kan sjunga, när de så uppenbart inte kan. Jag får för mig att det är sån jag är. Att det här med att jag kan skriva bara är inbillning. En väntan på att bli avslöjad. Jag vet att jag inte kan sjunga, jag hör om andra sjunger bra eller inte, men när det gäller skrivandet så har jag inte den känslan. Det egna skrivandet bör nog tilläggas, för jag har rätt bra blick för om andra skriver bra eller inte om jag får säga det själv. Kanske är det just därför - det är jag som gör det. Kanske är det för att det är för mycket vilja inblandad, jag vill så himla mycket med skrivandet att det liksom grumlar omdömet. Jag vill vara som de där som kliver fram och öppnar munnen och ut kommer en originell och säker röst. De gillar jag ännu mer att titta på, än de som inte kan.
Imorgon kommer nästa erkännande, eller kanske snarare avslöjande.

Litterär lagning

2009-09-22T12:16:00.006+02:00

Jag har nu täppt till ett hål i min litterära bildning: Salingers Räddaren i nöden (jag läste den på svenska, eftersom det var det som fanns hemma). Jag har velat läsa den sen jag såg Conspiracy Theory, där Mel Gibsons psykiskt instabila karaktär lugnar sig själv genom att samla på sig otaliga exemplar av denna bok, dock utan att läsa. Jag tyckte boken var helt okej, kanske inte så bra som jag hade väntat mig - det är ju inga små ord som används om den, bl a att den är en av de största amerikanska klassikerna. Det jag gillade var porträttet av huvudkaraktären, Holden Caulfield, hans aviga inställning till det mesta. Han stör sig på och spyr galla över i princip allt: I ena stunden är det någon som säger "toppen", i den andra någon som går omkring med en billig väska. Och inte är det omgivningen man som läsare börjar ifrågasätta, utan huvudkaraktären själv, det är hos honom problemet ligger: 16-åringen som återigen blivit utslängd från skolan och inte vet vart han ska ta vägen, varken bokstavligt eller bildligt. Det är ett skickligt utmejslat personporträtt.

Bra novellsamlingar?

2009-09-21T09:29:00.005+02:00

Igår när jag försökte somna låg jag och tänkte på novellsamlingar jag läst som jag faktiskt tycker är bra, och kunde bara komma på tre:

Mare Kandre, Hetta och vitt
Anna-Karin Palm, In i öknen
Julio Cortázar, Samlade noveller 1-2

Fast jag har aldrig läst särskilt mycket noveller. Jag gillar romaner bättre. Och lyrik för den delen. Att läsa, skriva är en annan sak ... När jag har gillat novellsamlingar har det varit för att det finns en sammanbindande tematik, som i Hetta och vitt och In i öknen. Cortázar gillar jag för det surrealistiska draget. Men nog borde det finnas en massa bra novellsamlingar. Några tips?

Skrivartävlingar

2009-09-20T18:59:00.009+02:00

Jag har aldrig skickat in till en skrivartävling, men här är tips på några som pågår nu. Lite sugen blir man allt. Formatet på deckartävlingen känns för kort. Men novell var det länge sen jag skrev, det kanske är därför det lockar. Det gäller bara att få en idé som är tillräckligt bra först ...

Misstänkts deckartävling, kriminalföljetong på max 200 000 tecken, deadline 29 okt, 1a pris publicering i tidskriften Misstänkt, utlåtande av Bonnierförläggare.

Umeå novellpris 2014, max 30 000 tecken, deadline 31 oktober, 1a pris 100 000 kr.

LL förlagets novelltävling, tema: de 7 dödssynderna, 20 000-30 000 tecken, deadline 31 dec, 1a pris 30 000 kr, bästa bidragen samlas i antologi.

Picknickpaus

2009-09-19T09:09:00.006+02:00

Inget jobb idag, brukar bli en del sånt på helgerna annars. Idag ska jag till en park inte alltför långt från mig, duka upp picknick och hänga. Så mycket läsa lär det inte bli, med tanke på att hälften av klientelet är lite för ungt för det.

På tal om skrivrutiner ...

2009-09-18T08:18:00.000+02:00

Frågorna om det här med skrivrutiner fick mig att tänka på en bok som jag läste när jag var typ femton. Jag minns inte exakt vad som stod i den, bara att den gjorde ett väldigt intryck på mig. Jag letade upp den nu, den finns på Amazon, och består av 31 intervjuer med olika författare: Ernest Hemingway, Truman Capote, Norman Mailer, Kurt Vonnegut och Jean Auel för att bara nämna några. För mig, som drömde om att bli författare då, var det så himla nyttigt att få läsa hur andra gjorde, hur mycket arbete som faktiskt krävdes, och att inse hur olika deras rutiner var. Det viktiga är inte hur man gör det, utan att.

Utmanad

2009-09-17T08:28:00.000+02:00

Jag har blivit utmanad av Malin, Costa Brava om att svara på frågor om skrivrutiner med mera. Vilket jag så klart gärna gör, särskilt som jag ändå hade tänkt skriva om det. Malins utmärkta blogg finns på http://malinrocaahlgren.blogspot.com

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt?
Jag har inget schema. Ibland skriver jag på dagtid heltid, ibland bara på kvällar, i perioder knappt alls, när jag har för många andra jobb. Även om jag har en målsättning att vara så regelbunden som möjligt - några rader per dag blir ändå flera sidor till slut.

2. Får du inspirationsbrist ibland eller aldrig, snarare tvärtom?
Jag känner inte att jag har brist på idéer på saker att skriva om, däremot kan inspirationen ibland sina när det gäller enskilda projekt och hur jag ska lösa ett visst problem. Jag måste vara på humör för att skriva, men jag försöker att sätta mig även om jag inte är det, för då brukar det där humöret komma.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dylikt?
Just nu har jag två, en deckare och ett romanprojekt, och det är väl ungefär så det brukar se ut. Men det är bara ett av projekten jag skriver på just nu, deckaren, det andra funderar jag kring och skriver ner idéer.

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?
Jag minns ärligt talat inte, men jag tror att det är 5. De första manusen har jag slängt för längesen, när jag insåg hur pinsamt dåliga de var.

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i så fall konstruktiv kritik tillbaks?
2 gånger, med konstruktiv kritik. Den romanen ska jag snart ge ut, om än på annat förlag. Men den är väldigt omarbetad, är knappt samma bok längre. Boken jag har gett ut fick jag antagen direkt från ett, konstruktiv kritik på från andra, och standardrefus på från ett fjärde. Manusen jag skrev innan dess skickade jag aldrig in mer än en gång. Fick mest standardrefuser, nån enstaka gång hade en lektör läst.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?
Nej, men jag kan bli på fruktansvärt dåligt humör. Fast det brukar dock krävas mer än några dagar.

7. Varför skriver du?
För att det är det vettigaste sättet att relatera till omvärlden, i alla fall för mig.

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?
Ja, man kan läsa boken jag har gett ut. Och så har jag publicerat lite dikter också. Fast det kräver ju förstås att man vet vem jag är.

Pussla på kvällen, eller ...

2009-09-16T08:23:00.003+02:00

Jag har precis sagt ja till både en redigering och en korrekturläsning. Det är så klart bra med jobb, men lite tråkigt för skrivandet är det. Hade hoppats bli klar med omarbetningen av deckarmanuset först, har kommit två tredjedelar ungefär. Men det blir till att försöka pussla igen: jobba på dagen, och skriva på kvällen.

Ett marsvin som heter Eb-ba?

2009-09-15T09:30:00.004+02:00

På Skansen häromdagen, utanför marsvinsinhängnaden (ja, jag var där med någon som är under 10 år) hörde jag en diskussion om avstavning. Den pågick säkert i flera minuter. Frågan var hur namnet Ebba avstavas. Jag vet inte hur de kom in på det, gänget som var i trettioårsåldern, kanske hette marsvinet Ebba, men de arbetade sig i alla fall fram till det rätta svaret: det finns bara ett sätt att avstava Ebba, och det är Eb-ba. Det gjorde mig i alla fall glad att höra att fler tar detta ämne på allvar, och jag har insett att jag nog måste bredda den här bloggen lite. Jag kommer även skriva om sånt jag ser och hör när jag är ute, och film och teve. För dessa är väldigt stora inspirationskällor för mitt skrivande, minst lika stora som andras böcker.

Murakami Sweetheart

2009-09-14T08:29:00.006+02:00

Jag har precis läst klart Haruki Murakamis Sputnik Sweetheart. En ung japanska åker till Grekland med sin kvinnliga arbetsgivare som hon är kär i och försvinner där. Historien berättas ur den kvarlämnade manliga och förälskade kompisens perspektiv. Den var bra, om än inte i klass med Norwegian Wood som är det bästa jag läst av Murakami hittills. Jag gillar verkligen Murakami, framför allt när det surrealistiska - som är något av hans signum - bara ligger och vibrerar intill verkligheten. När man inte säkert vet vad som är på riktigt och inte. Jag gillar hur han skildrar vardagen, hur lik den är oavsett var i världen man befinner sig, och samtidigt: det förunderliga i den, hans karaktärer ... Norwegian Wood fick mig att vilja kasta mig på ett plan till Japan.

Huvudkaraktären i mitt fjärde bokprojekt ska ha japansk påbrå, vilken har jag inte bestämt än, men ganska långt tillbaks, kanske en far- eller morförälder, eller ännu ett steg bakåt. Det är inte bara för att jag ska få anledning att läsa på om Japan. Det är en väg att undersöka det här med identitet och känslan av tillhörighet, eller snarare brist på. Huvudkaraktären känner sig inte riktigt hemma i sig själv, och funderar över sin plats i tillvaron.

Min nya idol: Stewe Claeson

2009-09-12T18:17:00.003+02:00

Jag brukar läsa Svensk bokhandel. Dels är det en bra kanal att hålla sig uppdaterad om vad som händer i branschen. Dels brukar det finnas jobbannonser här. Brukar, för det har varit rätt glest mellan dem den senaste tiden. (Ja, jag får ofta för mig att jag borde skaffa mig ett jobb.) Senaste numret som kom i lådan igår var fyllt av artiklar om förlagens nedskärningar. Desto roligare läsning var intervjun med författaren och översättaren Stewe Claeson. Min nya idol. Han är listmaniker, har bland annat en lista på de tio bästa böckerna, som han ser över varje år. Och så har han samlat på sig elva tusen böcker, som han noggrant katalogiserar. Tycker han att boken är för dålig får den helt enkelt inget katalognummer. Jag kunde inte låta bli att göra en grov uppskattning av böckerna hemma: Knappt två tusen. En bit kvar med andra ord ... Även vad gäller ordningen på dem.

Att bli frilansare för förlag

2009-09-11T10:01:00.007+02:00

Hur frilansar man som lektör och korrekturläsare? Det var frågan jag fick och som jag lovade svara på. Det finns inga krav på någon speciell utbildning. Själv är jag kulturvetare med litteraturvetenskap som huvudämne. I denna utbildning ingår praktik och den ordnade jag själv på ett litet förlag. Förlagskunskap finns som ämne, och av dem som jobbar mot förlag är det nog rätt många som har läst det (här ingår också praktik). Språkkonsultlinjen är ett annat alternativ om man främst är intresserad av korrekturläsning. Dock: det allra viktigaste är ren språkkänsla, och man kan utbilda sig i all oändlighet utan att få det om man inte har något att bygga vidare på. Dessutom: erfarenhet. Praktiken som ingår i vissa utbildningar är ett sätt att skaffa sig det. Ideellt arbete ett annat. Jag har en del erfarenhet från tidskrifter, och här började jag ideellt. Så småningom ledde det över till en projektanställning, och sen ledde det ena jobbet till det andra. Och så till sist: kontakter. Det går inte att underskatta betydelsen av kontakter. De flesta föredrar att lägga ut jobb till någon som de vet vem det är, och som de tror kommer göra det bra. Är det just frilansa man vill, så är detta ännu viktigare, och jag tror det är främsta skälet till att det är svårt att börja direkt med det. Jag har jobbat under fastare former innan jag började frilansa, och det är jag nog inte ensam om. Det är inte särskilt ofta det utannonseras förlagsjobb. Jag har bara fått något enstaka jobb genom att skicka in en ansökan som svar på en annons. Nästan alltid har jag fått jobb, och nu frilansuppdrag, genom att själv höra av mig till förlagen och tala om vem jag är, vad jag har gjort och vad jag nu är intresserad av att göra.

Efter katastrofen

2009-09-10T09:40:00.006+02:00

Som nog framgick av min lilla bokfavoritlista gillar jag så kallade efter katastrofen-böcker. Och filmer, och tv-serier ... Jag ser fram emot del 4 av Överlevarna ikväll. En bok som den serien får mig att tänka på, och som jag vill tipsa om, är Cormac McCarthys The Road. (Den kom på svenska häromåret, Vägen, och Cormac McCarthy har även skrivit No Country for Old Men.) The Road är en helt fantastisk bok som handlar om en far och son som efter katastrofen vandrar söderut. Det här är längre efter katastrofen än vad Överlevarna är. Det är kallt och landskapet är bränt, ibland snöar det, solen skyms av sot och annat. De skjuter sin shoppingvagn framför sig, i den förvarar de sina få ägodelar, försöker leta mat där de kommer åt, men mycket är utgånget, ruttnat. De är utmärglade, pappan sjuk, och människor i den mån de stöter på försöker de hålla sig undan, de ser spår av kannibalism ... Ja, ni fattar bilden. De vill söderut för att nå värmen, för att där finns kanske möjligheten till ett nytt liv. Jag hade en liten invändning mot slutet, det kändes som att det gick för fort där, men det är knappt det drar ner helhetsintrycket. Det jag framför allt gillar med boken är stämningen, det karga, som återspeglas i språket. Skildringen av vad som händer med människan efter en sån här katastrof. Vad som händer med människan, det är därför jag också gillar Överlevarna: hur olika människor anpassar sig, de val de gör ...

Refusbrev II

2009-09-09T09:35:00.006+02:00

Jag fick en bra kommentar när jag tidigare skrev om refusbrev, och insåg att det finns mer att säga om dem. (Har också fått en kommentar som undrar hur man får jobb som korrekturläsare och lektör, som jag tänker svara på som inlägg snart. Tänker svara på frågor som inlägg när jag tycker att det kan vara intressant för flera.)

För det första: ja, det är bättre ju längre refusbrevet är, men längden kan variera beroende på förlag. Förlagen resonerar som tur är olika. Ett förlag kan skicka en standardrefus, medan ett annat kan skicka en betydligt längre refus med kommentarer från en lektör, eller rentav anta. Det är därför det är bra att skicka till flera förlag samtidigt, och kolla upp dem innan - så att deras utgivningsprofil stämmer för det manus man tänker skicka.

För det andra: det händer att förlag inte svarar alls, tyvärr. Generellt skulle jag säga att de större förlagen har betydligt bättre ordning på sin manushantering än de små. De har helt enkelt andra resurser. Det finns många små förlag som drivs av några få personer. Så små förlag använder sällan lektörer, och svarar kanske bara om de råkar få ett manus som de vill ge ut.

Bokfavoriter

2009-09-08T09:30:00.001+02:00

Tio utlovade bokfavoriter. Det gick inte alls, tills jag bestämde mig för att inte tänka så mycket. Att strunta i att försöka sammanställa en lista där alla mina läsåldrar och genrer och stilar och länder jag någonsin intresserat mig för finns representerade. Här är de tio böcker som snabbast dök upp i huvudet (och då hann jag inte ens gå in på de sydamerikanska magiska realisterna eller ryssarna). Det visade sig framför allt bli böcker jag nu brukar tjata på folk om att de ska läsa, samt några tidiga läsupplevelser:

Paul Auster, In the Country of Last Things
Haruki Murakami, Norwegian Wood
José Saramago, Blindheten
Eyvind Johnson, Strändernas svall
Mare Kandre, Djävulen och Gud
Kurt Vonnegut, Slaughterhouse Five
Toni Morrison, The Song of Solomon
Mark Haddon, The Curious Incident of the Dog in the Night-time
Norman Mailer, The Naked and the Dead
Karin Boye, Kallocain

Klassiker

2009-09-07T09:47:00.003+02:00

Jag gillar böcker som 1001 filmer du måste se innan du dör - man vill ju inte riskera att gå sysslolös - så det blir nog till att bläddra igenom nyutkomna Tusen svenska klassiker också. Vad jag kan se har den fått lite blandad kritik, framför allt vad gäller urvalet. Fast det brukar ju den här typen av böcker alltid få. Folk gillar att ha åsikter om vad som tagits med och inte. Som om det finns ett "rätt" urval att leta sig fram till. Det gör det inte. Ett urval är alltid personligt, och det har jag inget emot. Tvärtom. Jag tycker om när folk ger mig listor med sånt jag ska läsa eller titta på. Dels säger det en hel del om personen bakom listan, dels får det min läsning/mitt tittande att söka sig i lite nya riktningar. Imorgon kommer en lista på mina tio favoritböcker, om jag nu bara kan enas med mig själv om vilka som platsar.

Omarbetning

2009-09-06T12:49:00.007+02:00

Skrivtips nummer två: arbeta om ditt manus. När du tror att du är klar med det, så gå igenom det en vända till. I alla fall om din vilja är att bli publicerad. Det kan tyckas så självklart att det inte behöver sägas, men tro mig, det är det inte. I manushögarna på förlagen är det förvånansvärt många som verkar ha skrivit manuset utan någon som helst omarbetning, och en del till och med skryter med att det bara tagit några veckor av flödande inspiration. Visst, det finns bra böcker som kommer till så, men de är försvinnande få. För de allra flesta krävs hårt arbete och tid, utöver ren talang. Min första bok arbetade jag om nästan tio gånger. Den andra snarare femton. Det omarbetningen handlar om är att få till ett manus som känns genomarbetat, som signalerar att det finns en tydlig tanke bakom, att varje ord står precis där det ska stå. Ett sånt manus har en större chans att passera den där första spärren och bli läst.

Dålig skrivdag

2009-09-04T12:45:00.007+02:00

Idag är en dålig dag. På hela förmiddagen har jag inte presterat mer än två omarbetade sidor (på bokprojekt fyra, deckaren). Inte bra när jag bara har några få veckor på mig innan jag måste jaga uppdrag igen. Innan jag blir nervös över att pengar måste in, inte bara försvinna från kontot. Det är så jag försöker göra, jag jobbar på med frilansandet, så jag sedan ska kan unna mig lite tid då jag bara skriver. Försöker, för det är långt ifrån alltid det lyckas. När jag väl har den där skrivtiden får jag lätt prestationsångest för att jag tycker att jag inte gör tillräckligt mycket med den. Och så har jag svårt att säga nej när någon ringer och vill att jag ska göra något som jag faktiskt får betalt för. Och så har jag börjat blogga, men det ångrar jag verkligen inte. Det jag har insett sen jag började blogga är hur mycket roligt det finns här ute på nätet. Gå in på Arga bibliotekstanten så får ni se. Min nya bloggfavorit!
http://argabibliotekstanten.blogg.se
(Och ja, det har lite att göra med det humör jag är på just nu.)

Refusbrev

2009-09-03T08:05:00.004+02:00

Refusbrev, en del av vardagen för den som vill bli publicerad, och som jag inte ser fram emot att utsätta mig för igen. Kanske borde jag låta deckaren fungera bränsle till kaminen, och nöja mig med mina smala böcker på mitt lilla förlag. Om refusbrev finns en viktig kunskap: ju längre desto bättre. De korta så kallade standardrefuserna brukar låta ungefär så här: Tack för att vi fick läsa ditt manus XXX. Det var intressant, men tyvärr tror vi inte på en utgivning. Det betyder att manuset sorterats bort efter en snabb titt, som allt annat än intressant. Det är inte mer än 5-10 % av manusen som går vidare till läsning (förutom att vara mottagare av refusbrev har jag suttit med på manusmöten på två olika förlag, så jag sticker inte ut någon kroppsdel när jag säger att jag vet). När refusbrevet börjar krypa uppåt i längd, mot en halv A4 eller så, då vet man att manuset har lästs. Kanske innehåller det också någon konkret synpunkt, eller en hänvisning till lektören (som läsaren kallas) och dennes tyckande. Det är dock inget att bli alltför exalterad över. Är refusbrevet så här kort, så tyder det på att lektören haft rätt så kritiska invändningar mot manuset, även om den synpunkt som står i refusbrevet kan tolkas eller vantolkas som positiv. För tycker lektören att manuset bör övervägas för utgivning så brukar det skickas vidare på ytterligare läsning. Och nu börjar det hända något. Refusbreven hamnar plötsligt på en A4 eller två, ibland med lektörsutlåtanden bifogade i sin helhet (anonymt), som hjälp till författaren i den fortsatta bearbetningen. Men det är fortfarande en refus. Det är när förlaget kallar till möte som man vet att de verkligen tror att manuset är på väg mot utgivning. Att förlaget antar direkt, utan refuseringsvändor och möte, det händer bara några lyckliga få.

Inte en Kepler

2009-09-02T07:47:00.004+02:00

Och nej, om någon nu trodde det så är jag inte ute efter att göra en Kepler. Jag är anonym här av diverse skäl jag redan tagit upp, och några jag valt att förtiga. För mig skulle det vara som att inte stå för boken. Och nej, för mig är det inte samma sak: det är skillnad mellan att blogga och att skriva böcker. Bloggen är något mycket mer pågående - under själva bokskrivandet vill jag heller inte bli störd - den är ett tyckande som är mer kopplat till den egna personen. Det är i alla fall tur att inte alla resonerar som jag. Jag har inte läst Hypnotisören än, så än så länge har jag bara en sak att säga till paret Ahndoril: GRATTIS!

Skriva en deckare

2009-09-01T09:17:00.004+02:00

Jag har precis läst klart Johan Theorins Nattfåk. Jag gillade den, precis som jag gillade Skumtimmen: ett rakt språk utan alltför många väggupp och en bra historia. Jag läser mycket deckare just nu. Det har jag i och för sig alltid gjort, men mer så nu. För det är vad bokprojekt nummer tre går ut på, att skriva en deckare. Jag har ett utkast, som jag håller på och arbetar om, men vet ännu inte om jag vill ge ut. Det är inte så att jag har ett fint författarskap som jag är rädd att deckaren ska smutsna ner, absolut inte. Men än så länge har jag så svårt att avgöra om manuset håller. Dessutom känner jag en olust inför att börja om med försöken att bli publicerad, vilket jag skulle bli tvungen att göra - det förlag jag har nu passar inte för den här typen av bok. Det var egentligen två anledningar till att jag började skriva deckaren. Jag ville prova att skriva mer strukturerat. Den här gången gjorde jag en plan innan, för vad varje kapitel ungefär skulle innehålla. Och det kändes naturligt med en deckare då, en text som framför allt drivs av sin handling, och hur saker och ting knyts ihop. Tidigare har jag bara haft en vag idé om tema, karaktärer och handling innan jag börjat skriva. Resultatet har blivit att jag hamnat väldigt snett och i princip fått skriva om allting. Anledning nummer två är pengar. Jag vill inte behöva kämpa så för att få skrivtid. Just nu arbetar jag nästan heltid med mitt förlagsfrilansande, och jag skulle vilja dra ner åtminstone lite på det.

Bo Balderson

2009-08-30T17:05:00.003+02:00

Bo Balderson. En annan av dessa anonyma. När jag tillfälligt arbetade på hans förlag såg jag ett kontrakt som personen bakom Bo Balderson hade skrivit på. Jag blev tillsagd att det var hemligt, att det inte fick spridas vidare. Och lugn, jag har inte för avsikt att avslöja det här. Inte ens om jag hade velat hade jag kunnat göra det. Namnet har jag nämligen glömt. Jag minns att jag reagerade med igenkänning, och könet på personen bakom, men själva namnet - det minns jag inte. Hur mycket jag än försöker, minns jag inte. Det visar ju hur mycket jag, och säkert många med mig, faktiskt bryr sig... Men det jag egentligen tänkte säga var detta: Att namnet på personen bakom Bo Balderson är en så väl bevarad hemlighet har jag svårt att tro. Med tanke på att jag sett det måste otaliga andra också ha gjort det, så varför låtsas? Jag blir förvånad när dagstidningar fortfarande skriver om det, om nya teorier om vem denne person är. Som om de inte har en aning. Fast kanske har de också dåligt minne.

För många helvetesskildringar

2009-08-28T16:02:00.010+02:00

Jag läser En kvinna i Berlin. En dagbok skriven mellan 20 april och 22 juni 1945. Av Anonym. I förordet står det att det är av diskretionsskäl, och att hennes person ändå är ovidkommande - att det handlar om otaliga kvinnors trista öde snarare än ett enstaka fall. Det är inte för att författarinnan är anonym som jag läser boken, vilket man skulle kunna få för sig om man tagit del av tidigare inlägg på denna blogg, utan för att jag har en idé om att huvudkaraktären i min fjärde bok (projektet som än så länge är för diffust för att börja skriva på) ska ha förläst sig på den här typen av litteratur. För att försöka tvinga sig själv att inse att hon borde vara nöjdare med sitt liv, som kunde ha varit så otroligt mycket värre än vad det faktiskt är. Det är illa i En kvinna i Berlin: våldtäkter, hungersnöd, att inte veta någonting om framtiden. Men jag har ändå svårt att ta till mig det som står. Jag hade nog för höga förväntningar på boken, hade fått höra att den var så hemsk att den knappt gick att läsa. Men allra mest är det nog att jag inte tycker den är tillräckligt bra skriven. Det spelar ingen roll att det som beskrivs faktiskt har hänt (om än via omvägen av nedtecknande och allt vad det innebär av fiktionalisering). Det känns inte verkligt på samma sätt som exempelvis Imre Kertész Mannen utan öde gör.

Att börja en bok

2009-08-27T10:00:00.005+02:00

Ett litet tips (för att citera en i min omgivning som brukade tipsa om allt möjligt - från hur man steker svamp till vad man bör göra för att få skorna att hålla - tills mina sura svar fick henne att sluta): Det finns en bokbörjan som man absolut bör undvika om man vill öka sina chanser att bli utgiven från en promille till kanske två. Och det är Jag vaknade en morgon ... och alla varianter på detta som tänkas kan. Denna intetsägande början är skrämmande vanlig i manushögarna. Har man inte mer fantasi än så, så bör man nog syssla med något annat. Visst finns undantag: När George Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt, är början på en alldeles utmärkt bok, Franz Kafkas Förvandlingen. Men för oss normalbegåvade är det bäst att låta bli. Det finns en litterär kalender som Trevi gav ut i början på nittiotalet. Så börjar boken heter den, och har en bokbörjan för varje dag. En umärkt inspirationskälla. Eller vad sägs om: Om jag är rubbad, så gärna för mig, tänkte Moses Herzog som Saul Bellow inleder Herzog med. Eller: I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte som är början på Albert Camus Främlingen. En bok kan börja precis var som helst.

Det här med anonymiteten

2009-08-27T08:18:00.001+02:00

Att tycka är såklart inte så svårt när man är anonym. Men för att kunna börja, så måste jag börja där. Och för att följa ett utlagt spår: det här med anonymiteten kan ni tycka vad ni vill om. Det skiter jag i. Dessutom har jag svårt att komma ifrån att jag som person är totalt ointressant. Delvis för att det faktiskt är sant. Tyvärr. Jag är inte i närheten av så cool som jag skulle vilja vara. En skapad karaktär är betydligt intressantare än jag någonsin kommer bli. Och det är vad jaget i den här bloggen är: en skapad karaktär. Det är liksom en oundviklig effekt av det här med att skriva. Man fyller i, flyttar runt, drar ifrån ... För att man kan och för att det blir bättre då. Vad det innebär för er som läser är att ni inte ska ta sånt jag häver ur mig alltför bokstavligt. Om jag påstår att jag har gett ut en bok så är det förmodligen sant, men riktigt säker går det inte att vara. Det kan vara så att jag redan har gett ut två.

Varför blogga?

2009-08-26T19:29:00.002+02:00

Varför en blogg? Det borde jag kanske ha förklarat först, inte räknat upp vilka som inte är mina kompisar. Så här är det: det här med blogg kändes som en hyfsad ursäkt för att få skriva, men ändå inte på det jag kanske borde - den där tredje boken som jag ännu inte vet om jag ska göra klar, och den fjärde som fortfarande är en aning odefinierad och därmed för svår att börja på. Dessutom: jag behöver öva mig på tyckande. Jag tycker en massa saker, det är inte det, men jag kan ha lite svårt att stå för det. Självförtroendet är inte det allra bästa när det gäller just åsikter. Dessutom ser jag ultrarelativistiskt på det mesta. Varför bry sig om att tycka nåt när man förmodligen kommer tycka nåt helt annat bara några sekunder senare? Tillvaron är en hal jävel. Varenda liten åsikt beror på var man för tillfället råkar befinna sig. Det finns miljontals olika sätt att se på saker och ting och inget som egentligen säger att det ena är bättre än det andra. Fast det där är en alldeles för tråkig inställning för att dra för långt. Så, tycka. Om andras böcker, om det här med att skriva, om förlagsarbete. Och skita i vad andra tycker om det jag tycker.

Blondinbella

2009-08-26T19:21:00.002+02:00

Jag är inte kompis med Blondinbella. För det första är jag rätt mycket äldre. Och för det andra är jag inte riktigt samma typ. Sitter hellre i soffan med en bok än intresserar mig för modetrender och inneställen. BÖCKER. Det är vad den här bloggen är tänkt att handla om. Böcker och skrivande. Jag är författare. Åtminstone inbillar jag mig det. Jag vet inte om det räcker med en utgiven bok, en antagen, en påbörjad som jag inte riktigt vet om jag ska skriva klart, och en idé på en fjärde. Dessutom arbetar jag med andras böcker. Mest som redaktör, korrekturläsare och lektör. Frilansar, eftersom jag tröttnade på att ha chefer. Folk som säger åt mig vad jag ska göra när jag helst inte vill göra något alls, eller bara skriva. Jag är förresten inte kompis med Förlagsredaktören hellre. I alla fall inte vad jag vet.